nebbs

Ibland går det bra att tänka på annat. Ibland rör det inte mig i ryggen. Ibland kan jag till och med glömma bort det och skratta. Men ibland gör det så offatbart ont så att jag knappt kan andas. Jag tvingar mig själv att tänka på annat, tvingar mig själv att vara sysselsatt hela tiden så att jag inte ska tänka på honom. Men ibland snubblar jag, och bara för en hundradels sekund råkar jag tänka på honom, och då är det kört. Då finns det inget annat än att ligga i hans armar som kan stoppa tårarna. Kalla mig töntig, patetisk, vad ni vill, det är väl det jag är. Skratta åt mig, för då kommer jag kanske över det.

Det räcker med att någon bara nämner hans namn och det hugger till i mitt hjärta. Jag vill inte sakna. Vill inte tänka. Vill inte älska. Finns inga ord som kan besrkiva hur mycket jag inte vill sakna honom. Eller som kan beskriva hur jag önskar att allt bara blev som förr. 

Att se alla bilder på oss. Alla texter om oss. Mitt halsband med ett L i. Din jävla tandborste på toaletten som jag inte har velat slänga. Dina kläder i min garderob. Tavlorna som jag tryckt in så långt som möjligt i klädkammaren. Fan, allt gör ont just nu.

Vad ska jag skriva för att du ska bli berörd?
Hur högt måste jag skrika varje gång jag vill bli hörd?

Jag kan sitta i flera timmar
jag kan gå igenom allt
det tog slut för längesen
men du är överallt